... har jag aldrig känt med Astrid, fram till nu. Förra året var typ ett lyckoår, allt flöt på och hon överraskade mig varje gång vi gick in på banan. I år vet jag att hon kan prestera och har där med höjt kraven på henne. Har även höjt kraven på mig själv. Men avskyr att ha den här prestationsångesten på mig. Jag vet att jag nu tävlar mot ekipage som har mer erfarenheter än både mig och Astrid, även nya fina ekipage har tillkommit och vet att man längre inte kan glida räkmacka och ha en kanske två missar i programmet för att bli placerad. Jag vill så gärna ha ett lika bra lyckoår som 2014, vill ha lika kul och bli lika överraskad som tidigare, jag vet ändå att Astrid har sidor inom sig som jag aldrig sett, som bara väntar på att få komma ut, vilket gör mig så exalterad. 

 

Samtidigt som jag har all ångest så ska det bli kul att komma igång med tävlandet. Längtar så stört mycket. Älskar att tävla, göra oss fina och visa upp min häst, visa upp oss. Så den känslan kan nog trycka bort ångesten litegrann, kanske allt till och med. 

 

Nu är det bara träning i mitt huvud, vill bli bättre och bättre för varje pass som går. Vill få fler timmar i sadeln, för jag tror det är det som ger, alla lärorika timmar i sadeln, dåliga som bra timmar.