Alltså den där mulen, den där älskade mulen som gör allt bra. Direkt jag känner mig krasslig, ledsen eller bara stressad går jag alltid ut och pussar på henne, min alldeles eviga kärlek på sina 4 ben. Jag kommer alltid stå fast besluten att detta är min själsfrände. Vi är verkligen så himla lika hon och jag.. 

 

När mamma visade henne för mig på hästnet hösten 2012 så jag jag fast besluten att jag inte skulle ha en häst igen, jag skulle sälja min ponny som jag var så less på och jag skulle sluta med hästar.. Idag när jag blickar tillbaka så förstår jag inte riktigt hur jag resonerade, hästar har alltid varit och är fortfarande hela mitt liv.. 

 

Mamma tvingade mig att fara och kolla på henne. Jag var sur, vad var det mamma INTE förstod?? Jag ville ju inte ha någon häst.. Hon stod uppstallad hos min barndomstränare i Piteå så vi åkte dit en Söndag. Vi mötte upp Eva på hennes gård och gick mot en utebox där en brun häst stod och kikade ut, men när vi närmade oss den  andra boxen som stod bredvid så stoppade en svart häst med en liten stjärna i pannan ut sitt huvud och spetsade sina långa öron mot mig, hennes utstålning, hennes vackra utseende och mjuka ögon slog mig så hårt och jag kunde knappt slita ögonen från henne. Jag klappade henne på mulen och visksade till mamma: jag ska ha henne, mamma.

 

Hon var ingen lätt häst i början, men jag har varit tjurig, min mamma har varit tjurig, till en början red mamma henne bara, jag kände mig dålig, som att jag inte klarade av henne. Men med facit i hand så har Ariztide minst 100 olika specialknappar och ja, måste hitta dem och omorganisera lite. Hösten 2013 blev det bara bra, efter drygt ett års slit, och det var våren 2014 som allt bara föll på plats och jag insåg vilket fantasisk skapelse jag sitter på. På varje tävling iår som vi varit på så har det alltid varit någon som kommit och berömt Astrid, berömt hennes utrålning, eller oss tillsammans. 

 

Jag är så glad att min mamma tvingade med mig för att titta på henne. Ariztide Firfod har räddat mitt liv, hon kom till mitt liv när jag som mest behövt henne, 2012, hösten 2012, och det är hon som gett mig enegrin och styrkan jag aldrig annars skulle haft för att klara livtes motgångar och förluster. Utan henne hade jag aldrig varit den personen jag är idag. Hon är mitt liv, hon är den bästa som existerar på denna jord. Hon är och förblir min livskamrat, tills hon tar sitt sista andetag.