Det som riktigt skär i hjärtat är att A faktiskt har riktigt ont i sitt ben. Är inte vad vid detta med att ha en skadad häst. Hennes skada kanske inte är den farligaste i världen för det finns mycket annt som är värre, men jag vill inte jämföra med annat eller med andra. För mig är denna skada verkligen en mardröm och jag önskar så att hennes ben var som vanligt och att vi  kunde träna som vi brukar och fortsätta utvecklas. Nu kan jag inget göra åt hennes inre skada, eftersom att den måste läka av sig själv, jag kan bara tvätta hennes ben med koksalt, föna benet tills det är torrt och smörja med salva.  

 

Något litet positivt med detta är just att jag kan gå tillbaka och jobba på hennes urusla övergångar. Det påmindde mamma mig om idag och det känns lite bättre om jag tänker efter. För det är hennes enorma svaghet, för hon har inte styrkan att bibehålla sin stadiga form i övergångarna. Det gick bättre än förväntat idag när jag satt i min bubbla och gjorde övergångar mellan trav och skritt.

 

Egentligen så stuntar jag i hur många tävlingar jag missar, innerst inne vill jag bara att min bästa vän inte ska ha ont. Jag vill se henne frisk och kry med samma vilja och energi som vanligt. Det är det viktigaste av allt. Vill verkligen inget annat. 

 

Hon är det bästa som någonsin hänt mig och mitt liv.